Ett glas vatten
1 maj tal Malmö Stockholm 2004-04-30
Venceremos – vi ska segra
Det här 1 maj talet är ett segertal. Jag tycker nämligen att det finns anledning för oss att just idag se oss själva som segrare. Dels för att vi måste lära oss att uppmärksamma våra segrar mer och dels för att vi faktiskt har segrat.
Förra året var ett seger år för vänstern. Vi såg de största globala demonstrationerna någonsin 15 februari förra året. Och på en och samma dag brakade WTO:s toppmöte i Cancun samman och vi vann folkomröstningen om EMU 14 september 2003. Vi har all anledning att fira.
Folkomröstningen påstods ha avslöjat en dold klyfta i samhället, och tidningarna och valda delar av etablissemanget var förvånade. Jag i min tur förvånades över deras reaktion – det är inte märkligt att ett val i ett klassamhälle har en klassprägel. Nej, nej-segern avslöjade ingen dold klyfta i det svenska klassamhället.Klyftorna finns där konstant och präglar dagligen människors liv: Könsskillnader, klasskillnader, regionala skillnader och även åldersskillnader spelar varje dag roll för människors livsmöjligheter. Bland dem som röstade nej finns en stor del av dem som genom nedskärningar, privatiseringar och en övergiven full sysselsättningspolitik förvägras livsmöjligheter. Det var vi; ungdomar, kvinnor, arbetare och boende i hela landet.
Vem hade kunnat tänka sig att så många skulle revoltera mot etablissemanget som med sina titlar och Svenskt Näringslivs pengar talade om för folket vad de skulle tycka. Och vem hade kunnat tänka sig att just de som anses vara förlorarna i de senaste årens nedskärningspolitik, kvinnor, ungdomar och lönearbetare som skulle vägra lyda. Och vem hade trott att vi skulle vinna.
Men det gjorde. Det var vi som segrade. En stor applåd till oss.
Men precis som vi kan förvandla förlorare till segrare så vet etablissemanget hur man vänder segrar till nederlag. Vi såg det efter EMU-folkomröstningen. Folkföraktet nådde oanade höjder. Alla nej-sägarna framställdes som gamla, korkade, ”bönner” som bara ville leva på bidrag. Statsminister Perssons regeringsförklaring bestraffade vinnarna och belönade förlorarna. ”Vi inte kan gå vidare som om ingenting har hänt” sa godsägaren och menade att folkets nej skulle ge lägre skatter till företag och till de förmögna. Listorna till EU-parlamentet rensades på nej-sägare, och Sören Wibe, fick inte ens starta en förening för folkomröstning om EU:s så kallade konstitution.
Vinnarna försvann, förlorarna tog över.
Eftersom det är något fel på svenskarna som inte förstår sitt eget bästa, och folket inte är utbytbart så kan man alltid justera demokratins form. Det är något fel på det svenska samhället vars demokrati tillåter och ger utrymme för folket att vinna. I den representativa demokratin ska folket rösta vart fjärde år. Sedan ska andra äga och bestämma åt folket. Ibland tillåts folket tycka i känsliga frågor. Då och då tycker folket något annat. Misstaget; att låta folket få sin vilja igenom mot de styrandes önskan får dock inte återupprepas.
DN:s ledare dagen efter folkomröstningen hette ”Inga fler folkomröstningar”. Och jag tror att det stämmer. Jag tror att det var sista gången vi fick folkomrösta om en för etablissemanget viktig fråga. Aldrig att de utsätter sig för förnedringen att förlora igen. I artikeln stod det: citat ”Det är skillnad på kommunala folkomröstningar om vägbyggen eller cykelställ och nationella folkomröstningar om pensionssystem, energiförsörjning och europeisk integration. De förstnämnda kan stärka den lokala demokratin, de sistnämnda rycker sönder politiken och underminerar ett representativt styrelseskick” slutcitat. Så talar ett slaget etablissemang berett att ge oss makt över cykelställ men inte över EMU. Ledaren i DN avslutades med: citat ”Låt oss sätta punkt efter den 14 september 2003”. slutcitat.
Punkt, vilken punkt, här ska inte sättas några punkter. Tvärtom. Vi ska påminna dem om vår seger, hälla salt i såren tills de vrider sig av smärta. Vi ska inte låta någon ta ifrån oss vår seger. För att lyckas med det måste vi gå mot nya segrar. Här kommer tre förslag.
1. I frågan om konstitutionen ska vi visa hur stark EU-opinionen är och vi ska tvinga dem att visa om de låter oss rösta igen. Vi ska samla in så många namn vi kan för att kräva en folkomröstning om EU:s nya grundlag.
2. Vi ska rösta in så många vänsterpartister vi bara kan till EU-parlamentet. Varför ska de ha fler representanter i ett maktlöst låtsas-parlament än vad vi har? Vi ska skicka nej-sägare till Bryssel.
3. Varje gång vi får chansen ska vi säga rakt ut att vi vill lämna EU. Inte Sverige ut ur EU utan alla länder ut ur EU. Oh det är så pinsamt för dem. Att ha ett olydigt folk som får dem att skämmas i finrummen.
Ut – det är klart jag vill ut ur något jag aldrig ville in i från början!
Ut ska också USA från Irak.
Och ut ska Israel från Palestina.
15 februari förra året är för mig en av de vackraste dagarna i mitt liv. Jag förstod liksom inte var alla kom ifrån, men jag förstod att det var något viktigt som fått dem att gå ut. Jag förstod inte hur alla klarade kylan i alla de timmar det tog att gå en demonstration med över 80 000 människor, men jag förstod att de, vi alla, hoppades att vi skulle stoppa kriget. Jag förstår faktiskt inte än idag vad vi åstadkom, en folklig opinion starkare än vilken supermakt som helst, en opinion som inte styrs av vare sig regeringar eller omröstningar i FN. Det var länge sedan som det demonstrerade så många i Sverige, och aldrig någonsin förr har så många människor demonstrerat på och en samma dag i hela världen. Miljoner och åter miljoner med hopp om fred. Vi vann striden om opinionen. Vi vann striden om hoppet. Vi vann striden om förnuftet. Vi sa nej till kriget.
Men vi lyckades inte stoppa kriget. USA angrep och invaderade Irak. Idag är Irak ett ockuperat land. Under ett år, har det irakiska folket i sitt eget land blivit stoppade av vägspärrar och visiterade innan de får gå vidare på sina gator. De har sett sina tillgångar säljas ut, vinsterna från en kostsam återuppbyggnad inte gå till irakiska utan, spanska, brittiska och nordamerikanska företag. De har sett sina bröder och systrar av misstag bli ihjälskjutna när de åkt till jobbet, med avsikt när de demonstrerat för att de inte har några jobb. Varje dag, i 365 dagar har de blivit förolämpade, förnedrade och hotade av folk som inte talar deras språk och påstår sig vara deras befriare. Och det irakiska folket har gjort motstånd. Och de senaste veckorna har motståndet ökat med intensitet.
Hur kan någon vara förvånad över detta? Och framförallt, hur kan någon moralisera över detta?
Motståndet mot ockupationen är inget att förvånas över. Folk gillar inte att vara ockuperade och styrda av utländsk makt. Och de har rätt att göra motstånd. I fråga om motståndet måste det vara klart och tydligt att ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd. Irak befinner sig inte på randen till ett inbördeskrig. I Irak slåss inte folkgrupper mot varandra utan tillsammans bekämpar de ockupationsmakten. Irak befinner sig mitt upp i ett befrielsekrig. Och irakierna har rätt att vilja och önska och kämpa för ett fritt Irak.
Palestinierna likaså.
Palestiniernas har rätt att göra motstånd. Att riva muren – den mur som påstås skydda israelerna från palestinierna. Palestinierna har rätt att odla och skörda apelsiner, tomater och oliver på sitt land. Rätt att kunna färdas, andas, leva i ett fritt Palestina.
Befria Palestina.
Venceremos –vi ska segra.
Vi ska inte bara stödja befrielsekamp i andra länder. Vi ska också kämpa för att befria oss själva. Vi har en vision om ett samhälle där klasser inte begränsar människorsfrihet. Att göra människan fri är vårt yttersta mål.
Vi ifrågasätter ett orättfärdigt samhällssystem.
Självklart är jag anti-kapitalist. Vad skulle jag annars kunna vara i det här samhället?
Lika självklart vill jag avskaffa kapitalismen. Med vad? Med något bättre såklart!
En del oroar sig för vad vi kallar oss. Säger att om vi kallar oss för vissa saker så är vi farliga, opålitliga, hemska. Men det handlar ju inte om det. Hade inte så många känt igen sig i det vi pratar om och levt i en sådan verklighet hade vi varken haft det stöd vi har och inte heller uppfattats som ett sånt hot. Hotet ligger inte i vad vi kallar oss, hotet ligger i vad vi står för och vad vi gör. För det spelar ingen roll vad man kallar sig för. Det viktigaste är att kämpa för samma sak, inte att ha samma etikett. Vi känner inte igen varandra på etiketter utan på innehåll.
Vi var 80 000 i Stockholm för ett år sedan som demonstrerade mot anfallskriget i Irak.
Vi är hundratusentals i detta land som vill stoppa privatiseringarna.
Det finns miljoner människor i världen som kämpar för en bättre värld. Vi är några av dem.
Venceremos – vi ska segra
Vi ska inte bara protestera utan också agera. Det handlar om att ifrågasätta makt och ägandeförhållanden i samhället, och att komma med konkreta lösningar. Vi borde oftare gå från motstånd till motvikt, motvikt till motmakt. Vi måste oftare hitta mellanvägen mellan att förvalta ett system och göra revolution. Helt enkelt för att vi väldigt sällan gör revolution och allt oftare förvaltar system. Vi förvaltar system i regeringssamarbetet, vi förvaltar system i de landsting och kommuner där partiet sitter i majoritet. Och mig veterligen gör vi inte revolution någonstans i Sverige. Vänstern borde skapa sig ett starkt varumärke. Och ett varumärke är något helt annat än en retorik. Det borde finnas konkreta platser i Sverige som man kan peka på eller åka till som man kan säga – så blir det om vänstern styr. Och vi har den möjligheten. Det är på global och på lokal nivå som strider utkämpas idag. På lokal nivå har vi möjlighet att gå emot den nyliberala globaliseringen, fast vi kan bara göra det om vi blir fler som deltar. Med deltagande demokrati kan vi stoppa, vända politiken och utveckla något bättre. Vi ska samla in namn, så se till och skriv på Upprop för Välfärd, vi ska kritisera ett program som kallas för ”välfärd för alla” som varken har med välfärd eller alla att göra men som snarare straffar några få, vi kan skrika nej till vi tappar rösten. Fast det vi borde göra mycket mer är att skapa motvikter till avdemokratiseringen. Bemöta mindre demokrati med mer demokrati.
Nästa helg hålls det sociala forum på flera platser i Sverige; i Umeå, Uppsala, Stockholm och Skåne – besök någon om ni kan. Forumprocessen är en global process och skulle kunna vara ett forum, en demokratisk motstruktur som kan växa fram i takt med nyliberal avdemokratisering.
Organisera ett eget lokalt forum. Jag vet att det pågår en kamp för att hålla Hagalundsgården på Söderkulla levande. Håll ett Söderkulla eller Malmö Social Forum på Hagalundsgården.
Och nästa gång ni har ett möte skriv då ”segrar” som dagordningspunkt.
För vi måste minnas våra segrar, lära oss att se våra segrar i det dagliga politiska arbetet, och vi måste segra oftare. Och visst är det svårt att känna sig som en segrare i en värld som den vi lever i – fast tänk då på att vi ju faktiskt inte leva i den här världen utan en annan. Och visst kan det vara svårt att känna sig som en segrare när våra förslag alltid röstas ner. Fast tänk då på att fortsätta kämpa, organisera och stå på rätt sida – för annars kommer ingen annan göra det. Och visst kan det vara svårt att känna sig som en segrare – då det finns stunder då man mest känner sig ensam. Tänk då på att du inte är ensam. Du är pojken i Irak som trotsat soldaterna och byggt en lekplats, du är arbetaren i Argentina som arbetar på en ockuperad fabrik, du är flickan i Palestina som varje natt river ner en liten del av muren, du är kvinnan i Malmö som var med och vann en folkomröstning om EMU. Du är inte ensam. Du är en del av en oövervinnelig rörelse.
Tillsamman ska vi segra
Venceremos