1 maj tal Luleå 2006
America Vera-Zavala
(glas vatten)
talade ordet ligger
Historien, är den din eller min? Tillhör den baktiden eller tillhör den framtiden? Tillhör den dom som var med vid det specifika tillfället eller tillhör den alla?
Det var en solig dag. Kanske en av de första riktiga vårdagarna. Det var den 14 maj 1931. Det pågick en febril aktivitet för att förbereda sig för mötet. Det skulle börja klockan 12. Alla fick inte plats på Folkets Hus så de fackliga ledarna fick stanna kvar och ha möte där. Resten, 7 000 människor, skulle marschera till Lunde Hamn för att visa sin avsky mot strejkbrytarna. En mindre marsch hade gjort det dagen innan, då de tågat till ångaren Milos och demonstrativt hängt upp några av strejkbrytarna. Våldsamt sa etablissemanget, och skyddade de ”arbetsvilliga” organiserade av SAF och länsstyrelsen. Våldsamt tänkte arbetarna, när de deras krav på högre löner, fackliga rättigheter och ett slut på förstörandet av mat för att höja priserna mötte kompakt politiskt och militärt motstånd.
Demonstrationståget började röra sig mot Lunde. Efter ett par timmars möte var folk otåliga att komma iväg. Det tar en timme att gå och en timme tillbaka. Fanor och orkester skulle vara i täten. Och så gick de, på allmän väg, helt lagligt, lugnt dit de hade rätt att gå. Barnen sprang fram och tillbaka och försökte mäta hur långt tåget var. De hade varit med dagen innan, och ville vara med en gång till. De kände sig viktiga när de tågade fram mot Lunde. De var också en del av samhället, de gick också hungriga. Därför var det inte mer än rätt att de fick vara med när det var roligt också.
Alla och ingen skulle efteråt minnas vad som hände. Alla för att det var så oerhört våldsamt, ingen för att det var så overkligt. Inte får man väl skjuta arbetare för att de marscherar. Inte får man väl döda och skada man efter man, kvinna efter kvinna för att de är hungriga och kräver bättre levnadsvillkor. Inte får man väl fylla obeväpnade arbetare med bly och ta ifrån dem deras liv. Inte får man väl skicka hungriga arbetare till himmelen på självaste Kristi Himmelfärd?
12 hade mötet börjat, klockan två hade de gått, klockan tre hade de mördats, klockan fyra var de tillbaka vid Folkets Hus och där satt ledarna och hade möte fortfarande. Händelsen klockan tre skrev om dagordningen. Generalstrejk utlystes i Ådalen En strejkkommitté valdes som skulle vara de som styrde Ådalen under 12 dagar. De främsta kraven var att avlägsna de mördande militärerna och de förbannade strejkbrytarna.
”Här vilar en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös,
arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.”
Så lyder dikten på deras gravsten.
Och vi minns dem. Alla arbetare som dödades den 14 maj 1931 var unga, och alla, var politiskt organiserade, Erik Bergström och Ernst Nygren i SKP, Eira Söderberg i SKU, Sture Larsson i SAC, Viktor Eriksson i SAP. Men historien tillhör inte de organisationerna. Historien tillhör framtiden och alla dem som är aktiva i att kämpa för arbetarnas rätt och värdighet idag och i framtiden.
I Latinamerika idag pågår det en massiv kamp om historien och för förändring. Det är en andra frigörelse. I flera processer i olika länder gör man upp med den straffrihet som har rått sedan militärdiktaturerna på 70, och 80-tal. Det som förenar dem alla är att de återtar sin historia och gör sig till herrar över nuet. Att minnas inger mod att kämpa för sin framtid.
I Chile har en kvinna valts till president. Hennes far försvann efter militärkuppen i Chile. Själv är hon ensamstående med barn i ett land där skilsmässa alldeles nyligen har blivit laglig. Och hon har gått till val på rättvisa i nuet men också upprättelse för militärdiktaturens offer.
I Argentina har starka sociala rörelserna tvingat presidenten att vara en av dem i Latinamerika som hårdast kritiserar IMF för dess nyliberala ekonomiska politik.
I Uruguay sitter gamla gerillakämpar i regeringen.
I Brasilien fortsätter de jordlösas rörelse att kämpa för jord, för omfördelning, för makt.
I Venezuela retar president Hugo Chavez gallfeber på USA. Enda skälet till att han vågar göra det är att han har folket med sig. De räddade presidenten undan en militärkupp för några år sedan. Och det skulle göra det igen om det behövdes.
I Bolivia har ett parti bestående av vänstergrupperingar, fackföreningar och ursprungsbefolkning vunnit valet. Evo Morales är president och har majoriteten i parlamentet. De ska nationalisera naturresurserna och skriva en ny författning genom folkligt deltagande.
Hela kontinenten verkar ropa – venceremos vi ska segra
Alla bra historier innehåller något vackert, något sorgligt och något hoppfullt.
Det vackraste med historien om Latinamerikas andra frigörelseprocess är att människor är i full färd med att göra sig fria. Jag har sett det. Jag har pratat med gamla gummor i Caracas slumområden som alldeles nyligen har fått lära sig läsa och skriva. De kan för första gången i livet de kan läsa vad som står på affischen som hänger på gatan. De kan till och med skriva en om det skulle behövas. Venezuela är det andra landet i Latinamerika där alla människor kan läsa och skriva. Det första är Cuba. I Bolivia har ursprungsbefolkningen för första gången makten i parlamentet. De utgör 80 procent av befolkningen. Ända sedan spanjorerna kom och plundrade och dödade för 500 år sedan har de varit förtrycka och utan röst. Efter 490 år kom representanter för dem in i parlamentet. I december förra året vann de valet. De heter, MAS Rörelsen för Socialism.
Det sorgliga med händelserna i Latinamerika nu är det överhängande hotet om att USA ska anfalla och invadera. USA har fällt regeringar innan. Som när de finansierade den blodiga kuppen på president Salvador Allende 11 september, 1973. De gjorde det när de skickade contras till Nicaragua och omöjliggjorde den folkvalda regeringens existens. Militärdiktaturerna på 70-talet kom med tortyr, övergrepp och svunna drömmar. Behandlingen av ursprungsbefolkningarna har sedan de ”upptäcktes” varit en blodig historia. Att ge sig in i kampen igen är att övervinna rädslan.
Och rörelserna har försvagat USA:s inflytande är i regionen. USA har försökt men inte kunnat avsätta Chavez. USA har inte hittat stödet att genomdriva ett frihandelsavtal i regionen och president Bush får bara färre och färre med sig. Kontinenten säger att det går att besegra USA-imperialismen. Ner med USA-imperialismen.
Det som väcker mest hopp är att rörelserna och regeringarna diskuterar och genomdriver en omfördelning av makt till medborgarna. De tror på en verklig demokrati, deltagande och omfördelning. Det är inte längre vita välbärgade män som representerar en mångfald av människor. De representerar sig själva. Och då får man en mångfald i beslutande organ. Kvinnor och män, ursprungsbefolkningar, fler språk, gamla och unga, vackra och fula, tystlåtna och talföra. Alla är med och bestämmer. Och det kamrater är en förbannad skillnad från pratet om att alla ska med. När alla ska med ja då är det någon som styr och de andra som följer. Så är det inte i Latinamerika idag. Där pratar alla om deltagande demokrati, om att få vara med och bestämma, representera sig själv.
Att tro på människan är att ge henne makt, såväl som i Latinamerika som i Sverige.
Det var en gång en gruvarbetare som vägrade ställa sig upp. Han satt. Och så kom det fler som satte sig. Till slut var det 5 000 gruvisar som satt och förändrade historien. Arbetsförhållandena var svåra. Vid 40 års ålder hade många gruvarbetare inte hörseln kvar. Olyckfrekvensen var hög. Människor skadades och dog i gruvan. Och gjorde de inte det var cancerrisken hög – stendammslunga som det kallades. För det fick de en lön som knappt räckte månaden ut. Och facket var institutionaliserats och kämpade inget vidare för deras rättigheter. Så kom den dagen, i december 1969, som de fick nog. Det var mitt under det svenska folkhemmets storhetstid. Det var nästan socialism i Sverige, enligt socialdemokratin. Det var bara lite putsning kvar. Och när gruvisarna satte sig visade de att det minsann inte var fråga om någon putsning utan storstädning. Dessutom i ett av staten ägt företag. För det var ett av gruvarbetarnas sorg, att deras förhoppningar om att saker skulle bli bättre när staten tog över aldrig infriades, istället kom stress och olyckor. Och därför strejkade de. För sitt människovärde. Och de gjorde det med kärlek och blev bemötta med kärlek. Stödet i Sverige för de strejkande gruvarbetarna var översvällande. Från hela landet skickades stödtelegram och pengar. Historien om gruvarbetarstrejken är en historia om kärlek och den tillhör oss alla.
Och nu är det så att även om de vann mycket på strejken och tiderna har förändrats så är det fortfarande människor i Sverige som far illa på sin arbetsplats. Kvinnor som bär och lyfter tungt, och sliter ut axlarna, snabbköpskassörskans händer som blir stela, byggarbetare som faller ner. Flexibilitet har infört att man jobbar när man får, och får sitta vid telefonen och vänta på att timmarna ska dyka upp. Villkoren och lönerna är sämre. Tryggheten inte särskilt trygg. Skillnaden arbetare emellan ökar och skillnaden mellan arbetare och chef är dramatisk. Vi talar inte längre om 5 gånger så mycket som en anställd, eller ens 20 gånger så mycket. Skillnaden mellan de kriminella Skandiacheferna och deras anställda är mycket större än så. Det finns fortfarande människovärde att kämpa för i Sverige. Sänkt arbetstid och minskade löneskillnader. Historien, den tillhör dom som kämpar.
Vid tiden för gruvarbetarstrejken pågick USA:s orättfärdiga krig mot Viet Nam. Idag pågår USA:s orättfärdiga krig mot Irak. När jag var liten pratade vi ofta om fred på jorden, och så av någon förunderlig anledning så pratade vi mindre om det när vi blev äldre. Jag skulle vilja tala om för er att jag vill ha fred på jorden. Jag vill att alla vapen ska skrotas. Jag vill att soldater ska användas till annat än till krig. Jag vill att FN och alla världens ledare omedelbart fattar beslut om att alla krig måste upphöra. Jag vill ha fred på jorden och det borde ni också vilja oavsett hur gamla ni blir.
Vår uppgift är att förändra historien. Som socialister och feminister och allt som vi nu vill kalla oss har vi till uppgift att se till att förändra såsom-det-alltid-har-varit till något nytt. Socialism är framtiden, baktiden, är kapitalismen. Och visst kan vi uppleva att vi är mitt uppe i baktiden. Att kapitalismen lever och frodas och att det enda vi gör är att försöka bromsa dess värsta avarter. Vi springer det fortaste vi kan för att hinna vara i takt med en tid som har kapitulerat inför arbetslöshet, segregation och orättvisa.
Vi får stå ut med smutsiga angrepp och slag under bältet och sällan får vi prata om vad vi vill.
(låtsasdialog)
Jag vill ha sex-timmars arbetsdag.
Är du kommunist eller?
Jag vill att alla som arbetar ska få vara med och bestämma på sina arbetsplatser. Dessutom vill jag att alla människor ska ha ett arbete.
Är du för expropriering? Vill du att staten ska bestämma allt, eller?
Jag vill att människor ska få ökad makt över sina liv och möjlighet att delta i demokratin?
Kan du välja mellan Göran Persson och Fidel Castro, kan du det?
Ja, så kan det låta ibland. Och det kan få vem som helst att tröttna och vilja ge upp. Men det vore att ge upp slaget om både historien och framtiden.
För några månader sedan tog moderaterna socialdemokraternas affischkampanj, ändrade färgen från ljusröd till ljusblå, och gjorde den till sin. På affischen är det en gammal bil där massa människor sitter i och kampanjslogan är: Alla ska med, så enkelt är det. Det mest problematiska med höstens val är att det på riktigt är liten skillnad mellan Socialdemokratiska Arbetarpartiet och Moderata Samlingspartiet. Båda går till val på att alla ska med i ett samhälle där fler och fler inte hänger med. Folk röstar inte, går arbetslösa, slås ut. Och det styrande partiet och det ledande oppositionspartiet säger båda att alla ska med. Varför skulle man tro dem? Politiska partier mot mitten i tron att man ska fånga fler väljare. Skillnaderna partierna emellan uppfattas som mindre. En del socialdemokrater låter som socialliberaler, moderater som betongsossar, folkpartiet som ny demokrati, kristdemokrater som moralpräster, centerpartister som en dålig mix och miljöpartiet vill bara sitta i regeringen. Och självkritiskt ska jag säga att en del hel del vänsterpartister låter som vänstersocialdemokrater. Att inte kunna se skillnaden mellan partier gör folk hemlösa politiskt när vi borde se till att ge människor ett hem.
Jag tänker inte argumentera för full sysselsättning, utan bara säga att det är en samhällsekonomisk katastrof att acceptera arbetslöshet.
Det jag tänker argumentera för att ekonomisk demokrati och deltagande demokrati.
Det borde vara så att de som arbetar på en arbetsplats är de som bestämmer där. Eftersom det är de som har kunskapen, de som organiserar och i praktiken fördelar arbetetet. De som genom sitt arbete skapar vinst borde också ta del av den vinsten eller åtminstone vara med och bestämma om vad de ska gå till.
Skulle det inte kunna vara så att medborgarna tillåts vara med och bestämma om samhällets utformning inte bara genom att rösta eller bli folkvald. Ta en sån sak som den kommunala budgeten. Skulle man inte kunna öppna upp den processen och involvera fler. Varför kan inte fler människor vara med och bestämma om var pengar ska fördelas och hitta på idéer om hur pengar ska tas in.
Endast om vi omfördelar makt kan segregationen i klassamhället Sverige överbryggas. Skillnaden mellan stad och land, mellan tätbygd och glesbygd, mellan svenskar och invandrare, mellan män och kvinnor. Vi har en historisk uppgift och det är att finna nya demokratiska kanaler och nya former för demokrati och ombudsval. Sverige ser inte ut som det gjorde för 30 år sedan. Och vi är inga nostalgiker som vill gå baklänges in i historien. Vi är moderna vänsterpartister som ska erövra framtiden tillsammans med andra medborgare med makt.
Ge en människa mer makt och hon kommer att växa. Snabba dig på och gör det nu för vi behöver bli fler. Och blir vi fler kan vi växa tillsammans och bli den rörelse som förändrar historiens gång och gör framtiden till vår.
Glad 1a maj kamrater. Vi ses i kampen.