Posted by & filed under Tal.

1 maj tal      2002                                                             Norrköping                                                                                          (glas vatten)

Linköping

Motala

 

Två människor smyger sig långsamt förbi de israeliska soldaterna. Med hjälp av två palestinska kvinnor hittar de vägen in till en ödelagd stad. Där har det skett en massaker, stanken av lik ligger tung, döda kroppar utspridda på vägen, husen har jämnats med marken. Döda kroppar av män, kvinnor och barn – ett barns ben sticker upp ur jorden.

Två människor tar sig in i Jenin för att bli världens ögon och för att hjälpa till – så gott det går. Begrava lik, bära sårade människor till sjukhus, röja, leka med barnen, le och inge hopp. Två människor – inte hjältar – som genom att göra en insats blir människor.

Som Jonathan säger till sin bror i Bröderna Lejonhjärta ”det finns saker som man måste göra här i livet annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Och genom att konkret göra en hjälpinsats – göra det världssamfundet inte gör – blir man en del av ett uppror. Det finns tusen och ett sätt att göra uppror. Det finns tusen och en handling och lika många symboler, lika många små akter av trots, desperation och värdighet som dagligen icensätts av tre miljoner ockuperade palestinier och utländska aktivister.

Det är de som tillsammans utgör den andra intifadan.

 

Så skapas motvikter och motmakter…

 

Över hela världen idag skapas motvikter och motmakter till den enda vägens politik. Den vidriga nyliberala politiken som får alltfler människor att huka sig under arbetslöshet, hunger, och misär. En misär som kan få en att tappas självkänslan, titta ner mot marken, känna att man inte får plats. Arbetslösheten som talar om för en mänsklig varelse att man inte är något värd.

Men så händer det något, människor organiserar sig, når en insikt om att tillsammans är man stark. Sträcker ut ryggen, tittar upp, tittar rakt fram mot en framtid.

För om kampen är nuet så är framtiden vår.

 

 

 

 

 

Två människor går runt och samlar in namn. Vattnet i staden ska privatiseras och de vet att det kommer innebära högre vattenräkningar, mindre insyn i företagets vattenhantering … och så den där känslan som inte bara finns i hjärnan utan också i magen om att vatten inte ska fördelas enligt principen om högsta möjliga vinst. De knackar dörr, förklarar, pratar, får en dörr igenslagen framför näsan, från en annan ett insiktsfullt leende – och en namnunderskrift såklart. Det är medborgarna i Norrköping som är ute för att försöka rädda vattnet från att bli privatiserat.

 

På så sätt skapas motvikter och motmakter…

 

Det går en sjukdom genom världen, det är en inbillningssjukdom som får folk att på allvar tro att privatiseringar leder till ökad konkurrens, lägre priser och ökat välstånd för alla. Precis som om företagens vinstintresse någonsin har lett till något av de tre sakerna. Privatiseringar leder överallt till högre priser, lika mycket – eller mer korrekt lika lite konkurrens. De som får ökat välstånd är företagsledarna. Och nej nedsippringseffekten har aldrig fungerat, funkar inte nu och kommer aldrig att funka. Det är inte så att om några blir tillräckligt rika så kommer så småningom deras champagneglas att rinna över så att vi får sörpla i oss det som droppar ner. Poängen med deras rikedomar är att de alltid kan köpa sig större champagneglas.

 

Det rinner inte över det skapar bara ökade klyftor.

Klyftorna i världen har ökat. De ökar mellan fattiga och rika i både den rika och fattiga delen av världen och de ökar mellan de fattigaoch de rika länderna. Och borgerligheten driver skamlöst fram denna process, i Sverige, i Brasilien och i Tanzania. För världen är bara en handelsvara i deras ögon, allt kan köpas och säljas och världen ska därigenom bli bättre. Så länge vi är goda konsumenter.

Precis som om man skulle kunna shoppa sig till en bättre värld.

Men vi vet bättre – och därför tar vi upp kampen mot denna nya folksjukdom. Vi vet bättre därför kommer vi bekämpa privatiseringar för att det offentligt ägda ska vara kvar i våra händer. Vi kommer aldrig acceptera att bli behandlade som handelsvaror – aldrig acceptera att det ensidiga vinstintresset ska få styra rätten att bo, gå i skolan få sjukvård och dricka vatten.

Det är nämligen jävligt dyrt med privatiserat vatten.

 

 

 

Två människor står i ett gathörn och samtalar och väntar på att de andra ska komma. Det är dags för veckans rådsmöte. En mängd viktiga frågor ska avhandlas. Några familjer har fått vattnet avstängt då de inte klarat av att betala vattenräkningarna. En delegation måste skickas till det privata vattenbolaget för att förhandla med dem. Alltfler människor går hungriga och därför har grannarna beslutat att öppna en restaurang för fattiga – ett soppkök där ett varmt mål mat om dagen kan garanteras. Kulturutskottet har bestämt att ha kvartersbio en gång i månaden. Bio är för dyrt och där visas för mycket amerikansk kommersialistiskt skit. O visst ja – utlandsskulden måste skrivas av och IMF delegationen skickas hem.

Det är kris i Argentina och ur krisen har en demokrati underifrån växt fram. Egentligen är det enkelt. Om allt har fallit samman, om allt är kaos, vad är det första du gör? Du pratar med din granne.

Efter den folkliga resningen 19 och 20 december då hundratusentals människor gick ut på gatan och lät sin kastruller ljuda mot den nyliberala politik som drivit landet till fattigdomens rand började grannarna prata med varandra. På mindre än tre månader hade över 250 kvartersråd bildats bara i Buenos Aires. En koordinering mellan råden uppstod i huvudstaden. Varje söndag träffas 2 till 3000 delegater för att fatta gemensama beslut. I mars hade de sitt första nationella rådsmöte med över tvåtusen delegater från råd i hela landet. På mindre än 4 månader har grannråden förändrat hela det politiska landsskapet. På manifestationer är det inte längre partiernas flaggor som vajar utan namnen på de olika grannråden. Den paroll som allra oftast ropas till ljudet av kastrullockens toner är ”att alla politiker ska avgå – inte en enda ska få vara kvar”. Tron på partier och politiker, storföretag och banker, IMF och WTO har nått botten. Staten har genom att underordna sig kapitalet inte lyckats med att styra landet – det är dags för folket att styra.

 

Folket styr idag i mindre utsträckning än någonsin. WTO fattar beslut om globala tjänsteavtal som syftar till att öppna upp nya marknader, privatisera – expriopriera vårt gemensamt ägda. Senaten i Brasilien röstar igenom privatiseringar av vattnet – på direkta order av IMF, pensionsfonderna privatiseras i Argentina – på direkta order av IMF, skolavgifter införs i Tanzania så att barnen ska känna incitament att gå i skolan – på direkta order av IMF. Det är dags att säga nej till absurda förslag som leder till att färre människor dricker vatten, får pension och går i skolan. Vi ska stoppa IMF:s ordergivning.

 

 

 

All makt utgår från folket står det i den svenska författningen. Den makten använder vi vart fjärde år för att välja representanter.

För att kunna ställa dessa folkvalda till svars krävs att vi som medborgare har kunskap. Idag vet de allra flesta inte hur WTO:s maktstruktur ser ut, hur Sverige förhandlar inom WTO, vad G7 egentligen gör på sina möten eller vad Världsbanken är. Makthavare hävdar att dessa institutioner är demokratiska då de som sitter där har utsetts av demokratiskt valda regeringar. Jag accepterar inte den definitionen av demokrati – skulle allt och alla som är utsett av demokratiskt valda regeringar per automatik vara demokratiska? Ska vi acceptera stängda mötesrum, avtal förhandlade fram mellan regeringar och multinationella företag så långt från offentlig insyn som möjligt och en direkt folkfientlig nyliberal globalisering bara för att våra makthavare har bestämt sig för att leka med ord. Vi kan inte acceptera att demokratin blir en ordlek medan makten gömmer sig undan de som har valt dem.

Makt utan demokrati blir diktatur. Demokrati utan folklig makt blir det vi har idag – nyliberalism. En valrituaal vart fjärde år där vi röstar på representater som lätt glömmer bort att representera, ständigt får mindre makt, och begränsar till sina aktiviteter till att administrera ett nyliberalt system och genom skitsnack försöka dölja detsamma.

 

Vad förenar de två människorna i Palestina, i Norrköping och i Buenos Aires? Det som förenar dem är en djupt odlad misstro mot etablerade institutioner, folkvalda representanter och samma struntprat från de alla. Det som förenar dem är också något oerhört mycket viktigare – samtliga av dem är en del av olika rörelser och partier som själva tagit makten, gjort något för att förändra, skapat en motmakt. Och motmakterna gör skillnad. Skiljelinjen går inte mellan staten och det borgarna kallar för det civila samhället. Skiljelinjen går mellan makten och social olydnad. Civil olydnad i bred bemärkelse – att ugöra ett motstånd genom att finnas i Palestina, agera i Norrköping och mötas i Buenos Aires.

 

Skiljelinjen i svensk politik går mellan oss och alla andra. Det är inte ett kaxigt påstående, det är inte något som kan missuppfattas eller tolkas fel. Det är helt enkelt ett faktum. När alla andra partier och ungdomsförbund står där och säger samma sak – säger vi något annat. Nej det blir inte bättre av privata initiativ i den offentliga sektorn för då upphör den att vara offentlig. Ja vi vill ha fabriker och arbetare kvar i Sverige och vi tycker inte att fabriker som går med vinst ska få lägga ner produktionen hur som helst. Nej politik blir inte bättre av samförstånd utan av konflikt.

Ja vi är förbannat konfliktbenägna när det gäller att kämpa för vår överlevnad!

 

För det är det politik handlar om – att gå i konflikt för att hävda sin rätt och sina intressen. För det finns alltid olika intressen som står mot varandra, FN mot gräsrots-FN, det privata vinsintresset mot rent och tillgängligt vatten, IMF mot det argentinska folket.

 

Borgerligheten mot oss. För om det finns ett parti som fortfarande kan hävda att man faktiskt står på folkets sida i Sverige så är det Vänsterpartiet. Ung Vänster och Vänsterpartiet har som uppgift att vara det som de andra inte är, att stå för det vi säger, att prata så att folk inte bara förstår utan också engagerar sig, och att vara konsekventa. Att gräva demokratiska kanaler in i systemt så att folkviljan hörs och förändrar. För annars kommer folk känna sig svikna.

 

Vi ska inte tala om svek idag – svek är en akt av berått mod, för att – oftast på ett intelligent sätt – föra några bakom ljuset. Och nej, varken LO eller socialdemokratin har uppvisat mod eller intelligens i sina sätt att göra omläggningar i politiken. Det handlar snarare om en flathet utan dess like. Att inte våga gå emot den nyliberala globaliseringen när det är som viktigast. Och det är precis den typen av flathet som får Le Pen att framstå som en handlingens man. För det är inte främst Le Pens främlingsfientliga politik som har rönt honom framgångar. Det är att fransmännen inte längre uppfattar att det finns någon skillnader mellan de olika partiernas politik. Därför – och av ingen annan anledning struntade 30 procent i att rösta.

Idag har man vaknat i ett land där 17 procent röstat på Le Pen och slagorden på gatan skallar ”mot fascisten rösta på skurken”.

 

Jag vill aldrig vakna i ett land där jag tvingas välja mellan nyliberalism och högerextremism – men vi vet att det första leder till det andra.

Därför mötesdeltagare och antifascister måste vi stå i första ledet mot nyliberalismen, mot högerextremismen och i försvar för demokratin.

 

En enda dag vart fjärde år – en enda dag på året har alla vi som bor i detta land lika mycket att säga till om. I några minuter, som det tar att gå in i vallokalen, ta den rätta valsedeln, stoppa in den i kuvertet och lägga den i lådan väger allas röst lika tungt.

Jag – Wallenberg – min arbetslösa mamma – Barnevik och grannen tvärs över gatan. En dag på året då principen om en människa en röst är starkare än en krona en röst. Glöm inte att tala om det för folk. Det är ingen hemlighet men så lätt att glömma bort.

 

En röst vart fjärde år kommer inte att förändra världen – två människor kommer förändra världen. Två människor som blir många människor. Många människor som genom tusen och en handling skapar motmakter omöjliga att krossa.

 

Länge leve drömmen om socialismen kamrater!

 

 

America Vera-Zavala

 

 

 

 

 

 

 

Comments are closed.