Publicerad i Flamman november 2006
Motståndets estetik publicerades i tre band 1976, 1979 och 1981. Det sista ett år innan Peter Weiss dog. Den 8 november i år skulle han ha fyllt 90 år. Han dog ung och lämnade efter sig tavlor, böcker, filmer och pjäser. Nyligen kom äntligen en nyutgåva som kan vinna flera generationer för boken, som snabbt sålde slut och har blivit ett objekt och som återfinns i tre band på exklusiva antikvariat och bibliotek. Den har förpassats till en finkultur hylla, där antagligen fler pratar om boken än som verkligen har läst den, och de som pratar om den är få.
Att den nu kommer ut igen leder förhoppningsvis till att den tolkas av sin samtid. För tolkningen måste nödvändigtvis bli annorlunda. Vi lever i samma land men under olika förhållanden.
Så kommer också bokens jag till Stockholm på flykt undan fascism och nazism på 1930-talet. Sverige är ett svårt land att leva i för immigranter. Peter Weiss tes verkar vara att Sverige har svårt att ta emot andra eftersom man har svårt att ta emot sig själv. Det finns så mycket gömt, så mycket dubbelmoral, modellen står på en sådan tvivelaktig grund att det gör det svårt att vara ärlig mot de andra. Skildringen av en icke-svensks försök att leva, arbeta och kämpa i Sverige är litteraturens bästa, som både då- och nutidens generation kan känna igen sig i. Just nu, 2006, finns det människor som på godtyckliga grunder inte får arbetstillstånd trots att de vill och kan arbeta. Människor som inte får kämpa på lika villkor. Människor som av ett och samma land ges en trygg fristad och samtidigt görs lytta.
Det finns en värld av historiska karaktärer som vandrar in i och ut ur de tre banden. Allt från mer kända namn som Rosa Luxemburg, Karin Boye och Bertolt Brecht till andra, i alla fall för mig, mindre kända. Weiss porträtterar kvinnor som de mest intressanta, mest komplexa och starkaste karaktärerna. Antingen genom Karin Boyes självmord eller den kvinnliga fången och spionen Bischoffs kraft att alltid fortsätta kämpa. En av dessa starka kvinnor är bokens jags mamma. Judinnan med det svarta håret, så stark, och samtidigt så svag. Så förföljd av rädsla och bilder om förintelse och samtidigt så klar i sin syn på Sverige. ”En emigrant är inte en människa, bara en skugga som försöker se ut som en människa. En kvinna, det är en varelse som inte får ställa några krav. Att stå ut med bådadera samtidigt det har överstigit mina krafter.”
Hon blir apatisk och dör så småningom. Beskrivningen av apati, hur rädsla för det som hänt och det som kan komma att hända kan lamslå varenda millimeter av kroppen, är så lik de korrekta beskrivningarna av de apatiska barnen i Sverige idag. De barn som den socialdemokratiska migrationsministern jagat mer än 50 år efter att bokens karaktär dog av apati.
Den nyutgåva av Motståndets estetik som kommer ut i dagarna har samma förlagsredaktör, men nytt förlag, samma formgivare, men ny färg, samma översättare fast den är på nytt genomgången av Ulrika Wallenström. Motståndets estetik är en röd tegelsten. Bokstavligt. Den skulle i sin nya och nuvarande form kunna användas som ett vapen. Bokstavligt. Som ett sätt att göra motstånd. Röd, kompakt, nu liksom då grafiskt formgiven av Leif Thollander. 1005 sidor, inklusive förord av Magnus Bergh, chefsförläggare på Bonniers, förut på Arbetarkultur. Han är även författare till en av mina favoritessäer, ”Via Herkulesgatan”, som är en stadsvandring i Stockholm med Motståndets estetik som karta.
Skildringen av bokens städer är detaljerad. Kvarter, hus, gator beskrivs och namnges. I flera städer borde stadsvandringar kunna göras efter Motståndets estetik. Bokens karaktärer samtalar på gatan, men de organiserar också underjordisk kamp på gatan i staden. Och till de fängslade kan staden och dess utsiktsposter ge en känsla av frihet. När den politiska fången Bischoff leds runt i Stockholm av sin fångvaktare så att hon ska kunna beundra staden innan hon skickas tillbaka till döden i Nazityskland får Barcelona, staden, representera det spanska inbördeskriget. Hon får sin fångvaktare att berätta vad som står i svenska tidningar, Barcelona förbereder sig för den sista striden.
En av vår samtids utmaningar måste vara att på olika sätt återerövra gatan, för samtal, kärlek, strövtåg, kamp och motstånd. Det är en fråga om kultur. Motståndskultur, om inte gatan är våran, vems är den då? Det finansiella kapitalets intressen som spekulerar med våra hus, transnationella företag som äger parker och utestänger asociala element, rikemansungarna som beställer in helrör på Stureplan. Kanske skulle detta vara värt att diskutera i en tid då vänstern verkar vara mer benägen att KU-anmäla, dra inför EG-domstol, klaga hos Lagrådet, och via officiella möten protestera mot försämrade villkor än att organisera protester på gatan. Skrämmas med att vi är många vi är starka, snarare än juridisk utbildade. Förlorar vi striden om gatan har vi förlorat slaget. Och då får vi börja om igen. Även om det är svårt att se framtiden ibland. Mikael Wiehes låt ”Vi låtsas som ingenting (Motståndets Estetik III)” är det mörka hopplösa och det finns också väl representerat i framför allt bokens sista del. På några få år såg en vänstergeneration fascismen ta över i Spanien och Italien, nazismen i Tyskland och undfallenheten i resten av Europa.
Motståndsrörelserna skulle genomföra heroiska insatser, men inte belönas av de regimer som tillträdde, men fortsatte vara samma fast olika, efter andra världskrigets slut. Fast det förtäljer inte boken. ”Motståndets Estetik III” slutar när allt är förlorat precis när kriget är på väg att ta slut. Till och med hoppet om Sovjetunionen som en socialistisk drömstat är borta för de sargade socialisterna och kommunisterna. Så ofta återkommer temat: att kunna hantera ett politiskt nederlag. Hur förhålla sig till nederlaget? Hur förhålla sig till det ruttna? Hur förhålla sig till misslyckande? Bokens karaktärer är medvetna om Sovjetstatens problem, om partiets dogmatism och kontrollvilja. Samtidigt är det vad de har trott på, varit lojala mot, knutit band med. De talar och tiger samtidigt och de problematiserar sitt tigande, att det ibland är svårt att veta hur man ska göra. De har hört och försökt göra sig en bild av Stalins terror, via radion som internationella brigadister i Spanien. Samtidigt som de måste tro på något som kan komma till undsättning och rädda Spanien från fascismen. Därför väljer de ibland att tiga mot bättre vetande. ”… och vi höll fast vid föreställningen att den stora enhetsfronten mot fascismen ännu i sista stund skulle kunna uppstå. Att tänka på att detta kunde vara självbedrägeri skulle ha inneburit detsamma som att svika våra grundsatser.”
Motståndets estetik ropar, ekar och viskar att kulturen tillhör och är till för alla. Samtidigt som den behandlar något nästan glömt, i vår tid då vänstern knappt har tidningar, förlag, tanke-smedjor, att det finns en kultur som ständigt måste skapas av de som kämpar. Att skapa kultur är att göra kulturen till vår. Och den lever i symbios med politiken. Den starkaste och vackraste tesen i boken handlar om styrkan att använda konsten för utveckling och kamp. Kultur är inte något som kommer senare, efter att programmet har lagts, när revolutionen planerats och kampen har tagits till slut. Kulturen är en del av det större hela. Av det vi vill ta ifrån dem och det vi vill bygga. ”Därvid kunde det dock aldrig bli tal om ett övertagande rätt och slätt av kulturvärden ur händerna på dem som hittills, med sina privilegier, stått i de härskandes tjänst, det vore att på samma gång avpolitisera kulturen, avsäga sig klasskampen. Nu måste tvärtom en växelverkan mellan det färdiggestaltade och sökandet efter ett eget uttryck sätta in ”
Människan är stark och har en inneboende frihet som måste uppmuntras och experimenteras med. Weiss trodde på människan och hennes förmåga. Därför fokuserar också boken, historiskt, och i stora och små händelser just på människans förmåga till självorgansiering, till kollektivt skapande och tänkande och förmåga att ta makten för att förändra den. De smärtsamma berättelserna från råden i Tyskland precis innan Luxemburg och Liebknecht mördas är som ett 30 sidor långt anförande för deltagande demokrati. Och just konflikterna mellan, diskussionerna kring det som brukar kallas för statssocialister och rådssocialister finns och löper genom hela boken precis som det löper genom hela vänsterns historia.
SVT:s kulturprogram Babel berättar att Weiss hyllas i hela Europa förutom i Sverige och att han i Tyskland sågs som en stor litterär gestalt, nyskapande för språket medan hans storverk i Sverige ses som propaganda. Motståndets estetik är inte propaganda. Den är utmanande just för att den i alla sina sidor uppmanar oss att vara självkritiska utan att vara fördömande, varken mot oss själva eller våra kamrater. För det är en svår balansgång att på samma gång tro, kämpa, älska och samtidigt försöka se sunt på vad vi gör och betygsätta det. Passionen och övertygelsen skiljer oss från högern men vi får aldrig, det är tydligt i Weiss bok, vara så bekväma att vi ger oss själva mer rätt bara för att de har fel. Weiss bemödar sig inte ens med att argumentera mot dem. Liberalerna och småborgarna kan alltid försätta sig i en position av moraliserande och dömande. De kan ta avstånd från allt eftersom det aldrig har trott på något. De kan lyfta sina händer och avsvära sig ansvar när fel begåtts eftersom individualismen förbjuder dem att skapa lojalitetsband. De kan samtidigt vara för Irakkriget och fördöma kränkningarna av de mänskliga rättigheterna på tortyrenklaven Guantánamo. Vi måste vara annorlunda, något annat, samtidigt som vi aldrig får insomna i en okritisk syn på oss själva.
Om vänstern inte kan förnya sig kan den dömas till att gå under.
Det finns en mängd bestämda åsikter om hur man borde läsa detta verk. Högt har en del sagt så att man hör de musikaliska. Genom att promenera runt i de städer som boken handlar om och samtala om det. I studiecirkelform så att en kollektiv kunskap kan växa fram. Jag säger, strunt i det! Läs den bara, för att bättre kunna avsätta den borgerliga regeringen.
America Vera-Zavala